Svårt att förstå att vi kommer bo här, på dessa 1400 kvadrat. Först ska träden bort, sen ska huset dit. Tomten lutar lite ned åt vägen och till vänster ser man att tomten även har ett  berg. Jag gillar det, det ger marken lite karaktär. Dessutom ger det insynsskydd från vägen.

Hej där! Vi är hemkomna från Tyresö där vi har varit och fotograferat vår tomt. Vi ska träffa en arkitekt på tordag och då tänkte vi att det kunde vara bra att ha med några foton på hur det ser ut på riktigt. Tråkigt väder dock så bilderna är bara tråkigt regnruskiga. Jag har väldigt svårt att se framför mig att det verkligen ska stå ett hus där om ett par år, men det ska det ju faktiskt. Här ska Malte spela boll liksom!

Efter fotandet åkte vi den lilla biten, det handlar om två minuters biltur, till Js pappa och Maria, där det blev en kopp kaffe och lite Maltebus. Men det här vädret är det svårt att inte drömma sig bort till sommaren... vi pratade om Malte som ettåring omkringtultandes på deras tomt. Kanske lekandes i en liten minibassäng! Jäklar vad gulligt det kommer att bli!

Jag vet inte om det beror på att han får äta banangröt nu, och att han kanske tycker att det är godare än havregröt, eller om det beror på att Malte iakttog Melvin när han åt igår och att han nu har förstått hur man äter. Han gapar i alla fall! Fan vad mycket smidigare en måltid blir då!

Jag har inte bakat på flera veckor nu och det kliar i fingrarna ska jag säga er. Massor! Jag vill baka småkakor, cupcakes med färgglad frosting, en ambrosiakaka och mammas kladdkaka. Men jag får inte för det har jag bestämt att jag inte får. 12 december är slutdatum och så är det bara.

Men jag har ett projekt på gång. Det är det som får mig att kunna hålla mig till efter nyår när jag sätter igång med Projektet med stort P.

Jag skulle vilja döpa det till något klämkäckt men jag är inte tillräckligt påhittig så här på fredagkvällen. Så länge kallar jag det för Projekt baka mig igenom Leilas bakbok. Inte ett speciellt roligt namn men det säger ju en hel del eller hur? Jag blev så inspirerad av Julie&Julia som jag såg på barnvagnsbion för några veckor sedan att jag bara måste göra samma sak. Och jag har valt A Piece of Cake. Då ska det banne mig bakas. Och fikas.

Lovisa kunde inte låta bli att leka med Malte, Melvin och Sixten. Melvin var

glad att han fick visa småskitarna allt han kunde!

Malte ser upp till Melvin på fler sätt än ett. Han når ju bara

upp till hakan på honom, lillplutten.

Malte ligger helt utmattad i sin vagn. Han har nämligen lekt med sina kompisar Melvin och Sixten idag. Själv fick jag leka med Lovisa och Jenny och det var himla trevligt! Jenny bjöd på lunch och Lovisa bjöd på sina kunskaper som PT. Även om jag inte är lika taggad på att träna som Jenny så känner jag ändå att jag nog vill sätta igång rätt snart.

Det var i måndags när vi var på BabySats som jag verkligen kände i kroppen att all den styrka och kondis som en gång fanns i kroppen är som bortblåst, och jag vill ha den tillbaka. Barnvagnspromenader kommer tyvärr inte ge mig det utan jag måste tillbaka till ett gym helt klart.

Fredagkvällen går i soffans tecken.

Ja! Det är fredag! Vi har två dagar framför oss där vi är hemma all tre, mysigt! Känns extra trevligt nu när J har varit borta två nätter den här veckan, både i måndags och igår. För bara några veckor sedan hade jag tyckt att det var ganska jobbigt, men Malte funkar så bra på nätterna nu att jag "godkänner" hans resor.

Malte vill fortfarande inet sova i sin egen säng, hittills är den ett väldigt onödigt köp, men nu har han i alla fall slutat snutta HELA natten utan vaknar ett par gånger för att äta bara i en kort stund.

Idag blir det utflykt. Om en timme hämtar Lovisa upp oss och så åker vi hem till Jenny och Melvin i Beckomberga. Astrevligt kommer det att bli! Det var så skönt att bara stanna hemma igår, men en dag är alldeles lagom. Idag vill vi ut och leka sociala.

- Hej det är Alex.

- Hej jag heter blabla och ringer från blabla. Jag undrar om du har någon av dina föräldrar hemma.

- Nej det har jag inte.

- Okej, då återkommer jag lite senare.

- Ja gör det. Hej då!

Som föräldraledig hinner jag tyvärr inte läsa så mycket böcker som jag vill. Eller jo, jag skulle så klart hinna om jag läste varje gång som Malte sov, men då vill jag ju göra så mycket annat. Också.

Jag har därför läst en bok nu i flera veckor, det går ju inte så fort, och trots att jag inte har läst färdigt den så vill jag ändå tipsa om den. Jag är nämligen frälst.

I trygghetsnarkomanernas land är skriven av David Eberhard som är överläkare och chef på Stcokholms läns psykiatriska mottagning vid S:t Görans sjukhus. Han presenterar i sin bok teorin att vårt behov av trygghet och kontroll skapar människor som är rädda för allt här i livet. Människorna han pratar om är oss. Men det är inte bara vi på individnivå som känner panik inför allt, utan det här har även spridits till staten som nu inför förbud efter förbud med målet att skydda oss medborgare och att vi ska känna oss trygga.

Han skriver på ett väldigt lättsamt sätt och ofta med glimten i ögat. "Varje förbud leder till ytterligare förbud som i sin tur gör att statens invånare till slut undrar hur tidigare generationer över huvud taget kunde överleva. Kommer det i framtiden resas krav på obligatoriska gåhjälmar? Det låter kanske osannolikt, men det räcker med  att en forskare kan visa att man räddar livet på en fem eller sex spädbarn om året om de använder gåhjälm så kommer lagen som ett brev på posten" s. 21

Det här exemplet är extremt men hans poäng är att vi gör människor en otjänst när vi hela tiden ska beskydda dem (överbeskydda) dem från saker i livet som faktsikt är helt naturliga. När vi sedan stöter på en motgång blir vi stressade, får panikångest och i värsta fall söker vi upp honom på akutmottagningen. Han drar exempel från sin egen yrkeserfarenhet där han menar att för trettio år sedan stötte man aldrig på patienter som var inlagda för att de hade blivit dumpade av pojk- eller flickvännen. Idag är det däremot tydligen rätt vanligt. Han menar att detta beror på att vi har skyddat våra barn från motgångar (ni känner till begreppet curlingföräldrar) så till den milda grad att när de får sitt hjärta krossat rasar hela deras värld. De är helt oförmögna att hantera den stressen.

Han berättar om siffror presenterade från Socialstyrelsen 2006 som talade för att antalet unga som skadar sig själva har de senste fem åren ökat med 44 procent. Man menade då att man trodde att detta berodde på att stressen och kraven hade ökat för yngre den senaste tiden. Eberhard menade dock tvärtom. "Den ökade omfattningen av självskadande beteende hos unga talar stark för att människor tål allt mindre stress." s. 68

Oundvikligen handlar boken en hel del om barn och deras överbeskyddande föräldrar. Som nybliven förälder har jag givetvis fått en del att fundera på. Han tar upp exemplet gåstolar. Den väldigt utskällda gåstolen som till och med har blivit förbjuden i Kanada för att den är så farlig. Enligt Konsumentverket är gåstolen inblandad i 300 olyckor. Han berättar också om en artikel i Expressen 2005 där man berättar om lille Jack som höll på att dö i en fallolycka med en gåstol då han hade ramlat ner för trapporna. Både föräldrararna och barnläkaren hävdade att olyckan hade kunnat undvikas om man inte hade använt gåstolen. Barnläkaren uppmanade alla föräldrar att helt sluta använda gåstolar. Förbud är nyckelordet. Man borde kanske istället ifrågasätta föräldrarna som borde haft sin son under uppsikt när han lekte i närheten av trapporna, eller?

Han fortsätter. "Det är skrämmande att det är så många föräldrar som inte verkar känna till att man i en viss ålder måste ha uppsikt över barnet hela tiden. För personer som tidigt lärt sig att livet är farligt istället för att ha vadderats in i en låtsat trygg tillvaro skulle den vetskapen vara uppenbar. Istället för att förbjuda och undvika ofarliga redskap borde man lära sig at värdera risksituationer." s. 90

Ojojoj. Jag kan fortsätta i all evighet för han har så många bra och tänkvärda exempel. Han tar t ex upp zebralagen, lagen om att bilister måste stanna vid ett övergångställe om en person ska gå över. Efter att de infört den lagen ökade antalet trafikolyckor vid övergångställen då människor bara gått ut i trafiken utan att se sig för. Och hur löste då Vägverket problemet? De drog in ett antal övergångställen istället... "Jag tror att vi ännu inte har sett en bråkdel av lagens följder. Om tio år har vi en hel generation som aldrig behövt se sig för när de går ut i gatan, som alltid gått till skolan med föräldrarna bredvid sig..." s. 110

Okej, jag tar med ett sista exempel sen måste jag nog hejda mig. Men jag gillar den här boken!!

Han berättar om en den 28 september 2005 när en färja gick på grund i Stockholms skärgård. I en intervju med en artonårig flicka säger hon i Expressen att "folk hade ångest. Men några krisgrupper mötte oss inte när vi kom i land. Men färjan hade ju inte ens varit i närheten av att sjunka! Eberhard säger vidare att "Flickan inte är unik. Tvärtom begär hon vad den svenska befolkningen förväntar sig. Vi har skapat en hel generation av personer som skriker efter krishjälp mot livet."

Är det bara jag som tycker att det här är oerhört intressant? Om inte så läs boken! Som sagt, jag har inte ens läst klart den och ändå är jag så (över)entusiastisk!