Det ser ut som att han är släkt med Pippi Långstrump på den här bilden...

Ja, i väntan på julen tar Malte sig en powernap. Han fick en snuttefilt i veckan, ett lejon, i hopp om att det kanske kan få honom att känna sig trygg med den, och att så småningom kunna somna med den istället för med mig. Än så länge bryr han sig inte om Mr Lion men jag stoppar in den under armen på honom i tid och otid ändå. Någon gång kanske det ger resultat.

Idag är det exakt två månader kvar till julafton! Om Malte hade varit lite större, och vi hade firat julen hemma, så hade jag börjat ladda nu. Kanske göra något hemmagjort julpynt med honom eller nåt sånt. Smällkarameller! När han bli lite större ska jularna vara årets höjdpunkt. Vi ska pyssla, vi ska pynta, vi ska baka och vi ska sjunga. Och på julafton ska jultomten komma. Ja, jag ska bli världens bästa bullmamma!

Jo, jag minns en tid då jag faktiskt gillade att träna. Det var under en väldigt begränsad tid i mitt liv, bara ett par år, men då var jag också som allra snyggast. Fan vad jag mådde bra av att sitta på spinningcykeln och jäklar vad duktig jag kunde vara på gymet.

Men så gick det över. Jag började jobba heltid som lärare, jag blev en trött gravid lärare och lusten bara försvann. Och lusten har inte kommit tillbaka, den är som bortblåst. Jag älskar promenader och det har jag ju alltid gjort men att gå till gymet finns liksom inte på världskartan.

Det är när jag läser såna här hylllningar till min läckerhet som jag dock börjar fundera. Att träna kanske är till min fördel ändå...

Falukorv med en alltför saltad dijon- och dragonsås.

Jo, vi gjorde oss till här på kvällen och åt vid köksbordet. Det är ju faktiskt fredag idag... Ingen av oss blev dock speciellt imponerad av maten då jag hade varit lite väl generös med saltet. Skitsamma, det gick att äta i alla fall, och vi fick dessutom äta ifred då Malte låg och sov. Vi fick tvinga honom att vakna för att försöka undvika ännu en kväll som gårdagens.

Annars inga planer alls. Mys i soffan framför TV:n. Femte fredagen utan gottgott (åh vad gott det vore med en liten skål lösgodis) och vi har fortfarande inte vant oss. Den 12 december känns ibland så långt bort!

Jag har insett att det faktiskt finns fördelar med att laga mat och ha den klar när J kommer hem. Då får ju jag bestämma själv vad vi ska äta! Han är så otroligt kinkig med maten och skulle nog helst alternera biff och thaiwok varannan dag. Jag vill gärna testa nya rätter och gillar när det är enkelt. Typ falukorv.

Idag blir det just falukorv med dijon- och dragonsås. Han kommer att äta det och tycka att det är helt okej, men om han själv hade sett receptet hade han valt något annat. Jag försöker vidga hans vyer lite. Jag läste i Mama idag att om föräldrarna är kinkiga med maten blir också barnen det. Jag hoppas verkligen att Malte väljer att ta efter mig men med tanke på flaskvägrandet så undrar jag om han inte redan har hittat en förebild i sin far...

Svårt att hålla sig vaken på förmiddagen

när man inte sover på nätterna...

Vi nådde nya höjder av nattningskämpande igårkväll. Vi gick och lade oss klockan 23 som vanligt, 02.36 somnade han! Det kan ju fan inte vara normalt! Som tur är hör ju det inte till vardagen men hallå!

Han vaknade vid sex och ville äta och igen vid åtta. Jag reagerade då på att J låg och sov brevid mig, i vanliga fall brukar han sitta i bilen på väg till jobbet vid den tiden. Han hade försovit sig stackarn. Jag väckte honom och han trodde först inte på mig så han tog upp mobilen för att själv titta på klockan. Ojoj, nu blev det bråttom och han lade ifrån sig mobilen för att kliva upp ur sängen. Plums, mobilen ramlar då ner i vattenglaset som står på golvet nedanför.

När en sån sak händer känns det som att det inte gör så mycket att man inte har fått sova. Man glömmer bort det. Det var ju så underhållande!

Nyspydd och glad!

Efter att ha fått massor med uppmuntran, tips och pepp av Jenny i telefonen (tack gumman!) fick jag flaskgnistan tillbaka. Jag måste helt enkelt få Malte att ta flaskan, jag har inget val om jag inte vill bli koko! Jag fick tipset om att J skulle försöka ge flaskan nästa gång så att inte Malte blir distraherad av min mjölkdoft, medan jag går ner till Coopen eller nåt. Det tilltalade mig något enormt då jag längtar efter att få göra NÅGONTING utan Malte. Jag behöver lite egentid, om det så bara är att få gå och handla.

Efter samtalet bestämde jag mig iaf för att försöka själv en gång också, och hör och häpna, han fick i sig 50 ml! Jag fick kämpa länge, och en hel del tårar fälldes. Det skreks en hel del också, men jag fick i honom en rekordmängd. Efterår spydde han en hel del, men oh well. Jag tvättar gärna om det betyedr att han tar flaskan när jag vill. Det finns hopp alltså, nu har han ju visat att han vet hur man gör i alla fall!

I övrigt så har dagen gått i näsdukarnas tecken. Förkylningen är ett faktum. Ont i halsen och snoret produceras i rekordfart. Härligt!

Då menar jag i negativ bemärkelse. Vad hände med den där lilla pojken som jag hade för en vecka sen som sov från midnatt till 05.30 varje natt? Jag vill ha honom tillbaka innan jag blir tokig. Inatt kunde jag räkna ihop att som längsta sammanhängande sömn fick jag 50 minuter. 50 minuter?!! Det går ju inte!

De senaste fem nätterna vägrar Malte sova i sin egen säng. När han har somnat snuttandes hos mig så lägger jag över honom i hans säng och det dröjer inte mer än ett par tre minuter så börjar han sparka och vakna. Han blir inte nöjd förrän han får komma tillbaka och får ha bröstet i munnen. Jag testade att låta honom ligga kvar i sängen när han hade somnat, och smög sjäv ut i soffan och lade mig. Ingen skillnad, han vaknade. Jag har testatt att lägga honom nära J, om det bara är så att han vill ligga nära någon. Nej, det hjälper inte, det är bara jag som duger. Eller inte jag, det är bara mina bröst som duger. Smickrande? Inte ett dugg.

Det hade jag aldrig kunnat tro, att jag skulle se mina egna bröst som mina största fiender. De har vänt sig till min egen nackdel. Jag som hade tänkt amma i evigheters evigheter börjar backa nu...