Ida tipsar om en artikel i Expressen och jag kan inte låta bli att länka till den jag också. Läs den här.

Jag tycker verkligen att det är intressant. Om det är något jag har upptäckt under min korta tid som småbarnsmamma så är det att det här med amningen en het potatis. Innan jag ens var gravid så hade jag inställningen att jag absolut skulle amma länge. Varför inte liksom, jag kunde inte komma på några anledningar till varför jag inte skulle det.

När amningen sen började krångla en hel del i början så fortsatte jag att kämpa för att den skulle funka. Dels för att det ju är väldigt behändigt med att alltid ha maten med sig, uppvärm och klar, men dels också för att hela jäkla barnmorskekåren säger att det är så himla bra för att motverka allergier. Jag vågade liksom inte ge upp trots att det var så himla jobbigt och framför allt gjorde fysisk ont.

Nu när Malte är sex månader gammal har jag många gånger varit glad över att jag har fortsatt att amma, egentligen bara för enkelhetens skull, men jag har också många gånger tyckt att amningen har jobbat till min nackdel. Malte är exempelvis helt beroende av amningen för att kunna somna (det börjar så smått att gå över nu tack och lov), och att ta nappflaska har han vägrat, säkert bara för att det inte är lika mysigt som bröstet. Bröstmjölk är ju heller inte lika mättande som ersättning så han vaknar fortfarande ofta på nätterna då han blir hungrig (onödigt) många gånger.

Jag tycker att det är viktigt att jag får amma så länge eller så kort tid jag vill. Tyvärr har jag blivit påverkad av det dåliga samvetet som man som nybliven förälder blir påprackad redan som gravid. Att det dåliga samvetet kommer från osanningar utdelade av barnmorskor gör mig därför väldigt irriterad och arg.

"Så länge det inte finns några bevis ska mammorna slippa pekpinnar", säger professor Olle Hernell och jag kan inte annat än hålla med.

Det bidde ingen promenad till Globen. Sofia ringde nämligen och suktade med kaffe och det kunde jag ju inte tacka nej till. Och lockade också med att jag skulle få komma över och pilla lite på hennes juklapp - en Kitchen Aid! Jag vill också ha!! Tyvärr måste jag vänta med sådana inköp tills vi har ett större kök då våra köksskåp för närvarande är helt fullproppade. Men den var väldans fin... Fan vad jag skulle baka matbröd om jag hade en sån. Duktiga Sofia hade faktiskt en surdeg som stod och surade sig på bänken. Hon kan vara en inspiration den där.

Den är så jäkla snygg! Fast mamma skulle anmärka på att degskålen är för liten, och hon har lite rätt i det. Man får inte plats med så stora degar i den. Men som sagt - schwenasnygg!

Efter att hennes lilla Emelie hade gulpat i sig lite välling blandade Sofia till lite till Malte då jag hade sagt att jag tänkte ta vägarna förbi Coopen för att köpa. Visst, majsvällingen är från sex månader men det är ju inte långt dit. Malte, som ratar ersättning i stort sett varje gång, slurpade i sig ungefär hälften av vad hon hade blandat till, typ 50 ml, och det var jag jättenöjd med eftersom jag precis hade ammat. Men jag vågar inte ta ut segern i förskott då han även gillade ersättningen den första gången. Vi får väl se!

Gomorron! Det var en nöjd Alex som klev upp ur sängen imorse. Jag var lite rädd att Maltes nya fantastiska sovrutiner skulle vara puts väck när vi kom hem från Cypern, men jag lyckades utan några problem få honom att somna vid nio igårkväll. Framgång! Han sov också i sin egen säng och det var länge sedan han gick med på det. Duktiga Malte.

Vi har hunnit ta ett bad här på morgonen och från att han varit ett kille som bara ligger stilla och njuter i badet har han nu förvandlats till en som vill plaska ner precis hela badrummet. Fan vad kul det hade varit om vi hade ett badkar till honom, det ser så futtigt ut att plaska i en liten balja.

Just nu tar lillkillen en liten tupplur och jag lyssnar på Katarina Wennstam på Nyhetsmorgon. Hon har tydligen kommit ut med den sista boken, Alfahannen, som avslutar hennes trilogi om mäns våld mot kvinnor. Smuts gillade jag stenhårt och Dödergök var helt okej så självklart måste jag läsa den här också.

När jag har hört hur kallt det har varit här i Sverige så har jag varit lite fesigt rädd om jag vågar ta ut Malte i kylan. Termometern visar dock på minus fyra idag så då är det ju ingen fara. Tänkte ta mig till en mataffär och då Coop ligger alldeles för nära för att räknas som en promenad så går vi till Globen istället. Den livsfarliga backen bakom Hammarbybacken isolerar mig till den här delen av södra Stockholm, så Sickla får vänta lite.

Kvart i sex (svensk tid) imorse klev vi in i vår hall. Vi hade en lång natt bakom oss men nu var vi äntligen hemma. Usch vad det är jobbigt att resa. Och tråkigt att flyga. Vi fick sitta ganska länge på den alldeles sprillans nya flygplatsen då planet som skulle komma från Göteborg var försenat. Kaptenen skyllde på snöoväder över Sverige och jag tror honom.

Planet som skulle ha lyft 23.10 lämnade inte cypriotisk mark förrän runt 01, och då var vi trötta kan jag meddela. Att jag inte hade tagit en eftermiddagslur ångrade jag bittert men det är lätt att vara efterklok. Flygresan som på nervägen bara tog tre timmar och femtio minuter skulle på uppvägen ta en hel halvtimme längre, så det var med glädje och tacksamhet som jag fick lägga ner Malte på sätet mellan mig och J. När vi hade kommit upp i luften möblerade kabinpersonalen på eget initiativ om en passagerare så att vi fick lite mer svängrum på vår rad. Tack snälla flygvärdinna!

Turen att jag slapp ha en tung sovandes Malte i famnen hela resan uppvägdes med att jag hade den dampigaste ungen från helvetet precis bakom mig, och att skaka om och sparka på min stol var tydligen the thing of the day. Oh well, man kan inte få allt här i världen.

Jag ska inte klaga. Jag har fått vara på semester med mina favoriter samlade på en och samma plats; mina föräldrar, J och lilla Malte. Jättehärligt har det varit och avlastning har vi fått då både mamma och pappa inte har kunnat få nog av att gosa med lillprinsen. Vi har fått sol också. Och värme! Vilken skillnad det gör för humöret!

Att det var 21 minusgrader när vi landade på Arlanda är en annan historia. Jag fick hostattacker när jag andades in den kalla luften med munnen. Så kallt är det för fan!

Vi fick sovmorgon till runt tio, sen tyckte Malte att det var nog så det var bara att pallra sig upp. Jag kunde inte koppla av förrän jag hade packat upp väskorna så det gjorde jag fort. Sen åkte allt julpynt in i skåpet av bara farten, och fyra tvättmaskiner har hunnits med. Som sagt, semestern är nu över.

Tillbaka till vardagen, och det är inte fy skam för jag gillar min vardag.

Nu ska det läsas bloggar! Jag måste ju uppdatera mig om vad ni har haft för er de senaste två veckorna!

Mamma tog med sig Malte på armen och gick ut på trottoaren för att småprata med grannen Eleftheria. De pratade så klart på cypriotiska om den "blonde lille svensken" som log mot henne hela tiden. Eleftheria lutande sig sen över honom och frågade på bruten engelska "Do you like it here?"

Här på Cypern pratar man på engelska med utlänningarna, vare sig de har lärt sig prata eller inte! Det skrattade vi länge åt!

Pappa och Malte, Adam, Stavros, Eleni, Pernilla och Hannes.  

Lagom till förmiddagskaffet överraskade pappas kusin Stavros och hans fru Elli med ett oanmält besök. De hade med sig julkakor men mammas vaniljbullar var de som gick åt från faten.

Vi nöjde oss inte med bullar och kakor, utan jag ville köpa en sista tårta här på Cypern för den här gången. Vi åkte till Liotati, en populär konditorikedja som har riktigt bra grejer. Jag satte på mig turistmössan och fotade både skylten och kondiset invändigt.

Jag som har stått i kondisdisken på Coopen i åtta år reagerar lite på att man inte har spottskydd framför kakorna, men whatever. Tårtorna står i kyldiskar i alla fall.  

Om du är på Cypern så håll utkik efter en sån här skylt!

Det blev en chokladtårta med nutella den här gången. Den var om möjligt

godare än den förra schokolatinan.

Vi njöt av tårtan, somliga mer än oss andra!

Nu har vi en dag kvar i värmen. 18, 19 grader varje dag är en temperatur jag inte hade räknat med så jag är mer än nöjd. Skönt har vi haft det, god mat har vi ätit, lite tjockare har vi blivit, och mina föräldrar har blivit mer förälskade i Malte än vad de var innan. Mission complete!

Klockan är halv åtta och Malte somnade precis efter ett vakenmarathon som varade länge länge. Nu är frågan: vilken tid kommer han att vakna imorgon? Hittills unde semestern har han somnat klockan nio och vaknat halv sju.

Betyder det här att jag måste kliva upp klockan fem då?

Vi fick sovmorgon imorse. Malte vaknade i vanlig ordning vid halv sju men efter att han hade legat och sparkat både mig och J i ryggen i en halvtimme lyckades jag söva om honom och fick faktiskt sova ända till halv nio. Halleluja moment på det.

Efter att ha plockat i oss lite frukost packade vi in oss själva i bilen och begav oss inte så långt härifrån, till grannbyn Dherinia, där man hamnar så nära ockuperade Famagusta man kan komma utan att bli ihjälskjuten av en turkisk soldat. Vi åkte till Famagustas kulturcenter där man efter att ha klättrat upp för ett antal trappor, få en ordentlig utsikt över min pappas hemstad. Pappa lånade ett par kikare i receptionen så vi fick oss en bra titt på de övergivna hotellen utefter strandremsan.

Här tar det stopp. I det lilla vita båset på höger sida sitter en grekcypriotisk soldat, lite längre in har FN en utpost och längst bort på ockuperad mark sitter en turkisk soldat och tycker att han har något där att göra. Konstigt tänk tycker jag.

Visst ser det konstigt ut? En stad inom räckhåll men ändå inte. Där är min pappa uppvuxen, sen blev han utslängd. Helt overkligt.

Efter detta åkte vi västerut utefter ockupationslinjen. Det ser helt overkligt ut att med jämna mellanrum se turkiska utsiktsposter där det sitter soldater som kontrollerar att människor inte ska korsa deras egenthändigt ihopsnickrade landsgräns. Efter att ha passerat ett antal utposter hamnade vi vid en kyrka som mamma alltid har beundrat på håll, men som hon aldrig harhittat vägen till. Pappa fixade biffen och skjutsade oss fram till den gamla lilla pluttkyrkan.

Jag bjuder på en bild av J. kan ni hitta honom?     

Vi letade ordentligt efter en liten skylt som kunde informera oss om hur gammal den gamla kyrkan kunde tänkas vara, men en sådan hittade vi inte. Mamma, som har ganska bra koll på cypriotisk historia trots sin helsvenska bakgrund, gissade dock att den är från Rickard Lejonhjärtas tid. Han har faktiskt bott och varit kung på den här lilla ön i tolv år. Han gifte sig till och med här.

På eftermiddagen har vi haft apelsinfest på uteplatsen. Jeeeklars vad gott det är med apelsiner när det är säsong för dem. Till middag hade både jag och J som önskemål att återigen äta gyros (vi gillar det) men då det av någon anledning är helgdag idag så är allting stängt, till och med take-away-ställena. Vi fick nöja oss med pasta med sås men det var gott det med. Men gyros hade jag gärna plockat i mig...

Malte är för övrigt drömbarnet. 21.05 somnade han efter tio minuters nattning. Jag börjar känna mig bortskämd! Vi har verkligen fått världens gladaste och mest harmoniska unge! Det har jag fått bekräftat av många iområdet som fort charmades av vår lilla MaltePalte.

Hallå där alla ni! Jag hoppas att ni hade ett härligt nyårsfirande. Det hade vi, om än ett lugnare än vanligt. Vi satt alla och bara väntade på att klockan skulle slå 2010 så att vi alla skulle få krypa i säng efter en lång dag.

Vår nyårsafton kunde inte ha haft ett bättre väder. Himlen var verkligen helt klarblå och jag är övertygad om att termometern visade minst 20 grader. Varmt och skönt var det i alla fall. Dagen tillbringades mest sittandes då de flesta av förberedelserna för kvällen redan var gjorda. Dagens aktivitet var för pappa att tillsammans med grannen Nick åka iväg och hämta sand till sandlådan så att Adam skulle ha något att göra.

Vi åt risgrynsgröt och bara hängde i väntan på att kvällen skulle börja. Då gästerna (Birgit och Kenny som bor här under vinterhalvåret) kom över stod lite cypriotiska tilltugg på menyn medan pappa stod vid grillen. Till varmrätt fick vi sen en riktigt mustig risotto med trattkantarell från Ljussjön och sheftalies, en sorts cypriotisk köttbulle. Jag går inte in på vad den innehåller för det låter inte gott, men det är det verkligen. Til efterrätt blev det mammas tiramisu som var höjdpunkten på hela måltiden. Så sjukt god! Receptet tar jag självklart med mig hem, ni som undrar.

Någonstans där under middagen blev det dags för Malte att gå och lägga sig och som för att runda av det nya året, ammade jag honom i fem minuter sen lade jag ner honom i hans säng. Och där somnade han! Tack Malte för att jag fick fira kvällen utan gosiga dig i famnen!

Efter middag och efterrätt började så väntan på tolvslaget. Vi var alla trötta men lyckades ändå hålla oss vakna till mållinjen. Inne "på byn" firades det nya året in med fyrverkerier och kalas, men här ute i vårt område var det verkligen dödstyst. Engelsmännen verkar inte tycka att nyår är något att fira in alls, för det var bara hos oss som det var tänt. Det var lite halvkyligt men en slurk champagne rådde snabbt bot på det. Jag behövde åtminstone inte ha mössa, vantar och täckjacka på mig och fortfarande stå och huttra som i vanliga fall på nyår...

Alla bitar måste vara precis lika stora för rättvisans skull. Att dela upp den i elva bitar är då inte helt lätt så vi förberedde med att mäta upp och markera kakan i god tid innan klockan slog tolv. 8 cm kaka blev det för var och en i år. 

Ceremonin är alltid lika mysig. Och spännande!

När klockan slagit tolv var det dags att skära upp vasilopitan. Det är en kaka som man skär upp i så många bitar som personer är närvarande plus en bit för huset. Bitarna delas sen ut i åldersordning med den första biten till den äldsta personen i sällskapet, i det här fallet Kenny, och den sista biten till huset. I kakan finns ett mynt nedsläppt innan gräddning och den som får myntet väntas få ha ett lyckligt år framför sig.

Barnet i mig hoppades in i det sista att myntet skule finnas i just min bit men jag fick finna mig i att det inte var min tur den här gången. När de allra flesta av oss hade fått sina bitar och det bara var Malte, Hannes och huset kvar som skulle få en bit, kände mamma att kniven hamnade precis på myntet. Det satt precis på mitten med ena halvan i Maltes bit och den andra halvan i Hannes. De får dela på lyckan i år.

Morgonen var seg, trots att vi i stort sett hade gått och lagt oss bara en kort stund efter att kakutdelningen avslutats, och av någon anledning kändes nyårsdagen precis så tung som den brukar göra. Det spelar tydligen ingen roll och man är på en hejdundrande fest eller om man är på en stillsam tillställning, dagen efter är den samma.

Vi har suttit ute hela dagen och bara suttit. Nick och pappa gick iväg en stund och kom tillbaka med en hela påse full med pallade apelsiner. Jättesöta och så himla goda. Mamma och jag gick iväg en stund också för att titta på den obscena snoppagaven som växer intill vägen på väg till mataffären. Man rodnar nästan när man ser den.

Efter en kväll av mys och lek i soffan är det dags att gå och lägga sig. Man blir trött av att vara på semester. Duktiga Malte gick och lade sig vid niotiden, precis som vanligt vid det här laget och jag hoppas verkligen att de här fantastiska vanorna som han har lagt sig till med här nere på Cypern håller i sig även i Hammarbyhöjden.