Idag stod en promenad på agendan så vi trotsade det snöblandade regnet och mötte upp Sofia och lilla Emelie. Vårt mål: Globen. Det är ju ett rätt tråkigt köpcentrum så men väljer ju alltid Sickla före det. En överraskning väntade dock vilket kan göra att jag fortsättningsvis hellre går till Globen. Ben and Jerry's har öppnat där! Praise the Lord!

Efter vår lilla runda, och några nyinköpta pocketböcker, gick vi som brukligt hem till Sofia så att hon kunde bjuda mig på lunch. Love it. Idag blev en smarrig sallad med stekt halloumi och ugnsbakad bacon- och svampfylld partabellosvamp. Påhittigt och åh så gott. Hon bjöd på extra smaskigt kaffe också. Irish cream! Jäklar vad gott det var, som Bailey's fast kaffevarianten. Det är nästan så att jag funderar på att gå och köpa en kaffebryggare bara för den sortens skull.

Mina ben har om möjligt gjort ännu ondare idag än igår. Nerförsbackar har varit min största fiende och benen liksom sprätter när jag går så att det ser ut som att jag har proteser. Läckert!

En helt vanlig dag som har lunkat fram i mysig takt. Vi vaknade runt nio och klev upp för att uppdatera oss genom Nyhetsmorgon. Efter frukosten och en stund framför Days of our Lives var det dags att ta en promenad mot Forum.

Lunch med Marie stod på agendan. Det är alltid trevligt att prata med henne, jag känner mig alltid lite smartare efteråt. Vi fick dock inte sitta och prata hur länge som helst eftersom hon bara hade en timmes lunch. Jag tog en vända runt i forumet och kunde då ite låta bli att köpa på mig lite kläder till Malte. Det dröjer fortfarande några veckor innan han växer ur storlek 62 men det fanns så mycket fint i 68 så jag kunde inte låta bli. Kläderna blir bara sötare och sötare ju större storleken är!

Smärtan! Smärtan i benen! Det var länge sedan jag hade sån träningsvärk i benen att jag var tvungen att hålla i mig i handfatet när jag skulle sätta mig på toaletten...

Idag ska jag promenera till Forum för att shoppa lite och luncha med Marie på Coopen. Jag kommer nog inte flyga fram som jag brukar. Jag kommer att ha ont.

Idag är det ett år sedan vi fick veta att en liten bebis låg och växte i min mage. Stickan visade ett plus. Gud vad tiden går fort. Ett helt år har gått sedan vi fick veta att vi hade en hemlis. Eller, ja, det var en hemlis för de allra allra flesta men det var ett par kompisar som ringde typ dagen efter och då kunde jag inte hålla tyst om det. Som Kajsa t ex som ringde och tyckte att vi skulle gå ut till helgen och supa ner oss för snart är väl du på smällen säkert. Då kunde jag ju inte hålla tyst.

Meningen var att vi skulle vänta till de första tolv riskfyllda veckorna var passerade, sen skulle vi berätta för alla. Men det blev inte så. I vecka tio berättade vi för våra föräldrar och sen fick kompisar veta, en efter en. Alla behövde jag inte berätta det för. Dina läste alla mina blogginlägg om hur trött jag var hela tiden och hon drog rätt slutsats före alla andra.

Eftersom jag misstänkte att några av mina elever läste min blogg så ville jag inte berätta om bebisen förrän jag visste att allt var okej. På bloggen blev det alltså inte officiellt förrän vi hade varit på rutinultraljudet i vecka 19. Här berättade jag om det.

Ett år sedan idag. Ett år sedan Malte blev verklighet.

Okej. Idag var alltså dagen då jag skulle träna för första gången sedan januari februari nåt sånt. Ojojoj. Jag var vid gott mod, var lite nyfiken på hur SATS lokaler skulle se ut och hur passet skulle vara. Hur mycket skulle jag orka och hur länge skulle Malte gå med på att ligga på golvet?

Vi tog en promenad dit där vi mötte upp Ida med lilla Lykka, Sandra med lille Benjamin och Lovisa och Sixten. Lovisa nöjde sig såklart inte bara med Babypasset utan hon stod redan på löpbandet när vi kom. Det här var ju lovande...

Alltså... det var asjobbigt! Shit vad otränad jag är!! Jag minns en tid då jag per automatik hade lagt till ett litet hopp till varje rörelse. Idag blev det inga hopp ska jag säga er. Det var alldeles för tungt redan som det var. Och vad har hänt med koordinationsförmågan? Den kan väl ändå inte ha blivit påverkad av graviditeten, eller? Jag tappade bort mig hela tiden.

Någon som däremot tyckte att det var riktigt soft att vara på passet var Malte. Han låg så fridfullt på sin filt framför step-up-brädan och hånflinade åt sin stackars mamma som pustade och stånkade. Jag förstår honom. Det var ju underhållning! Efter ungefär en 25 minuter kände jag att jag var tvungen att ta en paus. Det har aldrig hänt tidigare. På Friskis höll jag ut ända till stretchingen, men den här gången gick jag ut ur lokalen och pustade ut. Helt sjukt! När jag kom tillbaka körde jag en stund till sen tyckte jag att om man tittade riktigt riktigt noga signalerade Maltes ögon att han nog var lite hungrig så jag satte mig och ammade...

Oh well, Det var ju första gången på hundra år och jag fick bekräftat av de andra att det faktiskt var ett tufft pass så jag skäms inte. Nope, det gör jag inte. Nu behöver jag bara samla krafterna för att orka göra om samma procedur nästa måndag. Vi får se om träningsvärken har gått ur tills dess!

Tro det eller ej, men man blir trött om man inte sover ordentligt på natten.

Efter en tuff natt tyckte Malte att en stunds sömn passade bra och somnade bums. Först fyra timmar senare vaknade han. Då alla bebisar slocknade efter denna tortyr passade vi på att inta en trevlig lunch på Erssons.  Det blev en krämig fisksoppa med aioli, perfekt höstmat. Jag och Lovisa satt kvar länge och pratade. Först när vi blev avbrutna av Sixten som lämnade ett bidrag i blöjan tyckte vi att det var dags att gå hem.

Hemma möttes vi av en tom lägenhet. J är nämligen i Sundsvall över natten. Det gillar jag ju inte såklart då jag tycker om hans sällskap, men jag förföker fokusera på det positiva. Det är i det här fallet att jag slipper tjafsa om fjärrkontrollen!

Gomorron! Eller är det verkligen det? Hos oss var det tungt att kliva upp ska jag säga, efter att vi upplevt den värsta natten hittills. Ja Alfvan, du vet vad jag talar om. Vi hade en sån natt där Malte bara vägrade att sova.

Han vaknade klockan 18 igårkväll efter att ha sovit i tre timmar, precis som vanligt. Klockan 23 tog jag med honom in i sovrummet då jag tänkte att det var dags för oss att sova. Men han var pigg. Jag vet inte om det var knark i gröten som han fick vid 21, något uppiggande var det i i alla fall. Klockan 03.30 somnade han. Då var jag trött, J var trött, Malte var väl sådär. Det var mer som att han gav upp än att ahnverkligen var trött. Oh the nightmare!

Trots natten från helvetet så fick vi inte ta sovmorgon idag. Jag har nämligen i ett svagt ögonblick lovat Lovisa att jag ska följa med på SatsBaby idag. Helt sjukt! Jag som inte har minsta lusten att träna över huvud taget. Men jag vill ändå se hur det går till. Jag ororar mig dock för vad Malte kommer att tycka om det hela. Han tycker ju nämligen inte om att ligga på golvet, och jag har fått för mig att passet innefattar en hel del stunder där han ska ligga på golvet framför mig. Vem vet, han kanske skriker och räddar mig från att faktiskt träna...

Djurgården vann just en match vilket innebär att de blir kvar i Allsvenskan. Bryr jag mig ett minsta dugg? Nej absolut inte. Men det blir en mycket trevligare stämning här hemma...

I det här inlägget skulle jag så gärna vilja gratta J på hans allra första Fars Dag som pappa till Malte. Ja, å Maltes vägnar kan man säga. Men det blir ju så tråkigt när jag inte ens får slänga in en bild på dem tillsammans. Jag frågade snällt och han svarade bryskt nej.

Istället får jag gratta min egen pappa som bara råkar vara världens bästa. Han skulle aldrig protestera mot en bild på bloggen minsann!

I början av september. Åh vad liten!