Klockan är halv åtta och Malte somnade precis efter ett vakenmarathon som varade länge länge. Nu är frågan: vilken tid kommer han att vakna imorgon? Hittills unde semestern har han somnat klockan nio och vaknat halv sju.

Betyder det här att jag måste kliva upp klockan fem då?

Vi fick sovmorgon imorse. Malte vaknade i vanlig ordning vid halv sju men efter att han hade legat och sparkat både mig och J i ryggen i en halvtimme lyckades jag söva om honom och fick faktiskt sova ända till halv nio. Halleluja moment på det.

Efter att ha plockat i oss lite frukost packade vi in oss själva i bilen och begav oss inte så långt härifrån, till grannbyn Dherinia, där man hamnar så nära ockuperade Famagusta man kan komma utan att bli ihjälskjuten av en turkisk soldat. Vi åkte till Famagustas kulturcenter där man efter att ha klättrat upp för ett antal trappor, få en ordentlig utsikt över min pappas hemstad. Pappa lånade ett par kikare i receptionen så vi fick oss en bra titt på de övergivna hotellen utefter strandremsan.

Här tar det stopp. I det lilla vita båset på höger sida sitter en grekcypriotisk soldat, lite längre in har FN en utpost och längst bort på ockuperad mark sitter en turkisk soldat och tycker att han har något där att göra. Konstigt tänk tycker jag.

Visst ser det konstigt ut? En stad inom räckhåll men ändå inte. Där är min pappa uppvuxen, sen blev han utslängd. Helt overkligt.

Efter detta åkte vi västerut utefter ockupationslinjen. Det ser helt overkligt ut att med jämna mellanrum se turkiska utsiktsposter där det sitter soldater som kontrollerar att människor inte ska korsa deras egenthändigt ihopsnickrade landsgräns. Efter att ha passerat ett antal utposter hamnade vi vid en kyrka som mamma alltid har beundrat på håll, men som hon aldrig harhittat vägen till. Pappa fixade biffen och skjutsade oss fram till den gamla lilla pluttkyrkan.

Jag bjuder på en bild av J. kan ni hitta honom?     

Vi letade ordentligt efter en liten skylt som kunde informera oss om hur gammal den gamla kyrkan kunde tänkas vara, men en sådan hittade vi inte. Mamma, som har ganska bra koll på cypriotisk historia trots sin helsvenska bakgrund, gissade dock att den är från Rickard Lejonhjärtas tid. Han har faktiskt bott och varit kung på den här lilla ön i tolv år. Han gifte sig till och med här.

På eftermiddagen har vi haft apelsinfest på uteplatsen. Jeeeklars vad gott det är med apelsiner när det är säsong för dem. Till middag hade både jag och J som önskemål att återigen äta gyros (vi gillar det) men då det av någon anledning är helgdag idag så är allting stängt, till och med take-away-ställena. Vi fick nöja oss med pasta med sås men det var gott det med. Men gyros hade jag gärna plockat i mig...

Malte är för övrigt drömbarnet. 21.05 somnade han efter tio minuters nattning. Jag börjar känna mig bortskämd! Vi har verkligen fått världens gladaste och mest harmoniska unge! Det har jag fått bekräftat av många iområdet som fort charmades av vår lilla MaltePalte.

Hallå där alla ni! Jag hoppas att ni hade ett härligt nyårsfirande. Det hade vi, om än ett lugnare än vanligt. Vi satt alla och bara väntade på att klockan skulle slå 2010 så att vi alla skulle få krypa i säng efter en lång dag.

Vår nyårsafton kunde inte ha haft ett bättre väder. Himlen var verkligen helt klarblå och jag är övertygad om att termometern visade minst 20 grader. Varmt och skönt var det i alla fall. Dagen tillbringades mest sittandes då de flesta av förberedelserna för kvällen redan var gjorda. Dagens aktivitet var för pappa att tillsammans med grannen Nick åka iväg och hämta sand till sandlådan så att Adam skulle ha något att göra.

Vi åt risgrynsgröt och bara hängde i väntan på att kvällen skulle börja. Då gästerna (Birgit och Kenny som bor här under vinterhalvåret) kom över stod lite cypriotiska tilltugg på menyn medan pappa stod vid grillen. Till varmrätt fick vi sen en riktigt mustig risotto med trattkantarell från Ljussjön och sheftalies, en sorts cypriotisk köttbulle. Jag går inte in på vad den innehåller för det låter inte gott, men det är det verkligen. Til efterrätt blev det mammas tiramisu som var höjdpunkten på hela måltiden. Så sjukt god! Receptet tar jag självklart med mig hem, ni som undrar.

Någonstans där under middagen blev det dags för Malte att gå och lägga sig och som för att runda av det nya året, ammade jag honom i fem minuter sen lade jag ner honom i hans säng. Och där somnade han! Tack Malte för att jag fick fira kvällen utan gosiga dig i famnen!

Efter middag och efterrätt började så väntan på tolvslaget. Vi var alla trötta men lyckades ändå hålla oss vakna till mållinjen. Inne "på byn" firades det nya året in med fyrverkerier och kalas, men här ute i vårt område var det verkligen dödstyst. Engelsmännen verkar inte tycka att nyår är något att fira in alls, för det var bara hos oss som det var tänt. Det var lite halvkyligt men en slurk champagne rådde snabbt bot på det. Jag behövde åtminstone inte ha mössa, vantar och täckjacka på mig och fortfarande stå och huttra som i vanliga fall på nyår...

Alla bitar måste vara precis lika stora för rättvisans skull. Att dela upp den i elva bitar är då inte helt lätt så vi förberedde med att mäta upp och markera kakan i god tid innan klockan slog tolv. 8 cm kaka blev det för var och en i år. 

Ceremonin är alltid lika mysig. Och spännande!

När klockan slagit tolv var det dags att skära upp vasilopitan. Det är en kaka som man skär upp i så många bitar som personer är närvarande plus en bit för huset. Bitarna delas sen ut i åldersordning med den första biten till den äldsta personen i sällskapet, i det här fallet Kenny, och den sista biten till huset. I kakan finns ett mynt nedsläppt innan gräddning och den som får myntet väntas få ha ett lyckligt år framför sig.

Barnet i mig hoppades in i det sista att myntet skule finnas i just min bit men jag fick finna mig i att det inte var min tur den här gången. När de allra flesta av oss hade fått sina bitar och det bara var Malte, Hannes och huset kvar som skulle få en bit, kände mamma att kniven hamnade precis på myntet. Det satt precis på mitten med ena halvan i Maltes bit och den andra halvan i Hannes. De får dela på lyckan i år.

Morgonen var seg, trots att vi i stort sett hade gått och lagt oss bara en kort stund efter att kakutdelningen avslutats, och av någon anledning kändes nyårsdagen precis så tung som den brukar göra. Det spelar tydligen ingen roll och man är på en hejdundrande fest eller om man är på en stillsam tillställning, dagen efter är den samma.

Vi har suttit ute hela dagen och bara suttit. Nick och pappa gick iväg en stund och kom tillbaka med en hela påse full med pallade apelsiner. Jättesöta och så himla goda. Mamma och jag gick iväg en stund också för att titta på den obscena snoppagaven som växer intill vägen på väg till mataffären. Man rodnar nästan när man ser den.

Efter en kväll av mys och lek i soffan är det dags att gå och lägga sig. Man blir trött av att vara på semester. Duktiga Malte gick och lade sig vid niotiden, precis som vanligt vid det här laget och jag hoppas verkligen att de här fantastiska vanorna som han har lagt sig till med här nere på Cypern håller i sig även i Hammarbyhöjden.

Jag avslutar 2009 på samma sätt som 2008. Med en årskrönika. Den här gången kan jag vara helt ärlig till skillnad från förra gången. Den största händelsen, vetskapen om den lilla bebisen i magen, fick jag ju hålla tyst om då, jag bara nämnde att magkänslan sa mig att 2009 skulle bli ett bra år.

Jag hade rätt!

Året började med en glad nyhet för mig. Det graviditetsillamående som jag hade dragits med under de sista veckorna av året började nu gå över och jag kunde hålla lektioner igen utan att känna att jag nog ville spy. Bebisen var fortfarande en hemlighet men familjen och de närmsta vännerna hade fått veta att vi skulle bli en liten familj.

Leverans från Middagsfrid

Mat har alltid varit ett återkommande tema här i bloggen. I januari fick den mer plats i inläggen än någonsin då vi började prenumerera på Middagsfrid. Det var så himla skönt att få hem två fyllda matkassar varje söndag och dessutom få möjlighet att prova på lite andra maträtter än vad vi skulle ha gjort om vi själva hade komponerat matsedeln. Vi lade tyvärr ner projektet efter ett tag då vi tyckte att det blev ett himla matlagande precis hela tiden. Men vem vet, vi kanske blir kunder igen!

Under hösten förra året hade vi renoverat badrummet och vi trodde att vi kunde lägga det bakom oss. Vi trodde fel. Det började lukta apa och hur många gånger vi än hörde av oss till Badrumsteknik AB som hade utfört arbetet, så åtgärdades inte problemet ordentligt. Detta skrev jag givetvis om i bloggen och helt plötsligt började folk höra av sig och tacka för min recension av företaget. De avstod nu från att anlita dem.

Under en period var det här en vanlig syn hemma hos oss. Ett översvämmat badrum. Så sjukt äckligt kan jag säga er!

Det dröjde inte länge innan Peter på Badrumsteknik hörde av sig till oss och omtänksamt undrade hur det gick med den bajsiga lukten som vi fick dras med. Vi förklarade att den var kvar, och den helt plötsligt medgörliga Peter föreslog att de skulle komma över på fredagen och fixa problemet. Tänk vad lite bad press på nätet kan få människor att bli handlingskraftiga! Badrumsteknik gick sen i putten ska jag tillägga.

I februari var det äntligen dags för det efterlängtade rutinultraljudet. Nu kunde jag avslöja både på jobbet och i bloggen att jag och J väntade bebis till sommaren. Jag fick faktiskt gå på två rutinultraljud då hon inte riktigt kunde se allt hon ville första gången vi var där. Det var jag väldigt nöjd över då jag fick titta på lilla pyret en bonusgång! Trots att vi var där två gånger fick vi inte veta vad det var för kön på den lilla. Den hemligheten behöll han för sig själv!

Matning av hemlösa katter på Cypern. De var hur många som helst som kom springande mot oss! Magen uppfattar man bara om man vet att jag är gravid, annars är det bara en vanlig tjockismage.

Mitt sportlov firade jag inte i skidbackarna som man ska, utan jag tog flyget ner till mamma och pappa på Cypern istället. Det var så himla skönt att vara där i en vecka och bara ta det lugnt. Vi fikade, vi tog promenader, jag läste böcker, jag tog sovmorgnar och fick dessutom umgås med två av mina favoritpersoner i världen, mina föräldrar! En av dagarna kom hela tjocka släkten från Limassol och hälsade på också!

De första kläderna inhandlade till den ännu anonyma bebisen. Min favorit blev de gröna byxorna. Malte var så jäkla söt i dem! Och så gick de ända upp till armhålorna trots att de var i stl 50!

Äntligen kom vagnen! Som jag hade väntat! Jag är fortfarande helnöjd med vår Teutonia Fun.  

Under våren ägnade vi oss åt förberedelser inför den lilla bebisens ankomst. Kläder inhandlades, vagn beställdes, bloggen handlade också allra mest om innehållet i min mage. Det var ju det enda jag tänkte på.

I mars blev jag för första gången så sjuk att jag blev tvungen att läggas in på sjukhus. En otrevlig historia med en kräksjuka som sammanföll med ett virus på balansnerven. Inte roligt att spy en hel dag samtidigt som allt omkring en snurrar. Mycket värre än den värsta bakfyllan. Eftersom jag var gravid blev jag inlagd på gynakuten där jag fick ligga i fyra dagar. Där blev jag väl omhändertagen och för första gången fick jag erfara den svenska vården. Jag blev mycket positivt överraskad.

18 april fick jag reda på den sorgliga nyheten att Fossil Fuel utgått ur sortimentet. Ett hårt slag mot mitt glassberoende och som jag fortfarande inte har kommit över. Som tur är kan man fortfarande få tag på smaken på Ben and Jerry's glassbarer.

Det bjöds på föräldrautbildning under våren, jag fick prova lustgas som upplevdes som roligare utan värkar än med. Jag jobbade vidare på jobbet men självklart längtade jag efter sommarlovet. Det var inte så tungt rent fysiskt att jobba, som mer psykiskt. Jag hade svårt att fokusera på undervisning när det enda jag ville tänka på var vår bebis.

Just när jag trodde att sommarlovet aldrig skulle komma så blev det studentdag för eleverna, läraravslut för mig och helt plötsligt stod jag och var ledig. Jag hade sommarlov, mitt första utan att behöva jobba på Coopen! Jätteskönt var det till en början men när värmen väl kom var det jobbigt att vara gravid. Händerna och fötterna svullnade bland annat upp, det var inte en vacker syn.

Det söta brudparet. Klart man blir lite giftassugen när man ser såna här bilder...  

Bara några dagar efter att sommarlovet började var det dags för oss att ta bilen upp till Sollefteå. Lillasyster Vickan och hennes Daniel slog nämligen till med ett vackert sommarbröllop.

Så kom äntligen juli, månaden då bebisen var beräknad. Jag tillbringade dagarna med att träffa kompisar varvat med att ligga på soffan. Att undvika värmen gick bara inte så stundtals var det riktigt jobbigt. Magen var liksom inte längre liten. Det började ju dra ihop sig...

Gravvomage i v 26, 29, 32, 35, 37 och 38. Mycket jeanskjol blev det tydligen...

Den 16 juli blev livet något helt annat. Jag blev mamma och J blev pappa. Sex dagar innan BF överraskade Malte med att vilja komma till oss. Världens sötaste pojke som vi snabbt valde att kalla just Malte. Förlossningsberättelsen gav jag er här. De närmaste veckorna efter att han fötts är dolda i ett töcken. Om det inte hade varit för bloggen hade jag inte kommit ihåg vad vi egentligen sysslade med de dagarna. Vi gosade mest.

Bara ett par veckor efter att Malte föddes slog vi till och köpte oss en tomt i Tyresö Stand. Planen är att det under våren 2011 ska byggas ett hus där. Vårt drömhus som hela vår stora familj ska bo i. Det där med stor är förresten något som jag och J inte är helt överens om. Ännu.

Hösten gick i barnvagnspromenerandets tecken. Vi träffade vänner, gamla som nyfunna. Vi träffade bebisar och gick på barnvagnsbio, jo allt det där som ingår i att vara föräldraledig. Malte växte som han skulle och blev bara större och större.

Amningen fick en lite knackig start med såriga och blödande bröstvårtor, men med lite jävlar anamma och tålamod så funkade det jättebra till slut. Så bra att då han använde mig som napp dygnet runt, kände jag en oerhörd avlatsning när han började äta gröt och pureér och till min glädje dessutom tyckte att det var smaskens.

I väntan på att den gråa hösten/vintern skulle ta slut, beställde vi biljetter till Cypern. Maltes första pass fick vi hem också, med världens sötste passbild.

En nyvaken Malte i ett pass som ska sparas för evigt!

I november sattes också vårt husprojekt igång på riktigt. Vi åt middag och pratade hus och tomt med en arkitekt som ska rita vår framtida bostad. Nu började det!

Med start den 22 september så slutade jag och J att äta gottgott. Mitt mål var att bli av med mina graviditetskilon plus några extra som jag hade lagt på mig under hösten när jag började jobba som lärare. Det är förvånande hur snabbt kexchoklad fastnar på kroppen när man dessutom slutar röra på sig... Därför såg vi mer än någonsin fram emot det årliga julbordet på Oaxen. Det skulle vara vårt slutmål på vår diet och vi skulle få frossa i desserter!

Fudge och kola, praliner och annan konfekt, uppradade i de fina skålarna. Det är nästan så att man inte vågar ta en bit.

Jävlar i min lilla låda vad gott det var att få äta mig mätt på bara sånt som var riktigt gott. Och att få äta efterrätter tills man storknar gör man i min mening alldeles för sällan.   

Julen kom med stormsteg och den firades här på Cypern där vi befinner oss nu. Malte fick flyga för första gången och det gick mycket lättare än vad jag hade väntat mig. Julaftonen blev trots att jag inte hade trott det, ganska traditionell med sill, potatis och jansson.

Och nu är det nyårsafton. Den kommer att firas med sju vuxna och tre barn. Föroppningsvis somnar barnen i en vettig tid och vi kan fira tolvslaget med en skvätt champagne!

Vare sig ni har en mysig parmiddag eller är på en dundrande nyårsfest så hoppas jag att ni får en trevlig och vintrig dag med ett fantastiskt avslut.

Gott Nytt År!!

Denna dag har gått i förberedelsernas tecken. Om det har gått er förbi kan jag meddela er att det imorgon är nyårsafton. Den sista dagen på året. Idag fick alltså vi kvinnor, mamma och jag, ställa oss i köket och slava. Fast de var väl rätt frivilligt om jag ska vara ärlig. Vi gjorde tramisu som ska stå och dra och gotta till sig tills det är dags för efterrätt imorgon, och så gjorde vi den årliga Vasilopitan som ätes efter tolvslaget. Jag har inte ätit den på åratal eftersom det var jättelänge sedan jag firade nyår med mina föräldrar. Jag håller givetvis tummarna för att jag får pengen!

Förutom en del bakning och matlagning inför ikväll, blev det också en tur till stans bästa bageri. Det var nämligen dags att köpa en smaskig schokolatina (chokladtårta) och en ask dahktila. Tårtan uppfyllde alla min väldigt höga förväntningar men dahktilasarna var inte alls lika goda som när mamma gör hemmagjorda. Tyvärr en besvikelse.

Malte med sin lillkusin Hannes. Knappt två månader yngre men ändå en himla skillnad i rörlighet. Shit vad fort det går!  

Dagens händelse var annars att Pernilla och de små trollen Adam och Hannes kom ner. Malte fick alltså träffa sina kusiner för första gången. Eftersom de kom här nu på kvällen har de inte hunnit bekanta sig med varandra ännu men de har ju en vecka på sig.

Efter middagen kom Gösta och Karin och knackade på. Då de ska iväg och fira in det nya året i Larnaca tyckte de att vi skulle fira Lillnyår ute på uteplatsen. Med en flaska Cava firade vi alltså redan in 2010 klockan 20.10 den 30 december 2009. Man kan säga att vi har övat skålandet inför imorgon då det ska firas på riktigt. Vi blir ett ganska lagom stort sällskap då vi firar tillsammans med mamma och pappa, Pernilla med barn plus Birgit och Kenny.

Suddig bild som kan behöva en förklarande beskrivning. Gösta öppnar flaskan vid det inbillade tolvlaget medan pappa posar stolt i sin kepa med inbyggd ficklampa.

Jorå, visst, såna har de!

Gösta och Malte tar ett snack om livet och Cava

Nu: Willy Wonka and the Chocolate Factory på TV.

Malte somnade kvart över nio och jag ska väl surfa en runda.

Jag fick en undran från Dante som frågade om jag känner mig som hemma på Cypern eller om jag längtar hem till Sverige.

Jag har faktiskt fått den frågan förut, hur pass hemma jag känner mig på Cypern osv. Och det är inte helt lätt att svara på. Min mamma är från Sverige och min pappa från Cypern. Jag har bott i Sverige i hela mitt liv minus ett par vändor då vi har bott på Cypern. Men hur pass hemma känner jag mig på Cypern? Jag menar, jag har ju faktiskt större delen av min släkt här nere.

Det här med identitet är inte helt enkelt men jag skulle vilja säga att jag är till hundra procent svensk. Jag är så mycket svensk man kan bli. Det konstiga med det hela är att trots att hela jag är svensk så finns det ändå plats för att vara lite cypriot. Det är som att jag är så mycket mer än hundra procent. Låter det krångligt? Ja, det är ju det.

Jag menar, det känns helt annorlunda i magen när flyplanet landar i Larnaca än när det landar på ett annat turismål i Medelhavet. Jag kan inte i ärlighetens namn säga att jag "kommer hem" men jag kommer till någonstans som jag håller väldigt varmt om hjärtat. Det är liksom min ö. De andra på planet kommer för att sola och bada, jag kommer till mitt. Till min pappas hem. Till min farmors hem. Att mina föräldrar bor här lite drygt halva året gör det förstås ännu mer speciellt. Och så har jag ju släkt här.

Jag känner själv att jag inte är turist här, jag har ju för bövelen till och med gått i skolan här nere! Språket är inte ett främmande sådant som man har lärt sig i skolan eler på TV. Det fick jag genom min pappa som pratade med mig som väldigt väldigt liten. Jag önskar att cypriotiskan var lika levande hos mig som det var 90-91 när vi bodde här sist, men så är det inte. Vi flyttade tillbaka och jag tappade det. Det kommer dock tillbaka när jag har fått ett par fruktiga drinkar innanför västen!

Hur mycket man än vrider och vänder på det så är jag svensk. Och cypriot. Mest svensk men ändå himla mycket cypriot. Och nej, jag längtar inte till Sverige. Än.

Malte fick smaka Hippps fruktdryck för första gången, och det tycktes om. Birgit fick äran att ge honom den då hon vekar ha snitsen med nappflaska.

Malte har lagt sig till med nya sovvanor som jag i vanliga fall hemma i Sveriget hade varit mycket tacksam för. Jag har länge velat att han ska somna lite tidigare på kvällarna och vakna lite tidigare på morgnarna. Under hela semestern har han somnat vid nio på kvällen men det innebär också att han envisas med att vilja gå upp sju på morgonen. Som sagt, precis som jag länge har velat, men inte speciellt önskat under semestern. Idag fick J masa sig upp tidigt för jag behövde min sömn.

Malte är som sin mamma. Han gillar att titta på när andra arbetar.

Idag har det hängt hemma. Det har fikats och lästs. Ganska skönt faktiskt. Pappa satte igång och började snickra ihop en sandlåda till sim systerson Adam som kommer till Cypern imorgon. Sandlådan kommer passa bra här i parken då det redan finns ett par gungor och en rutschkana. När mina föräldrar köpte den här lägenheten för en massa år sedan var marken framför vår uteplats bara en skräpstation. Övervuxet och fult. Men så flyttade det hit några engelsmän permanent som tyckte att det skulle vara trevligare att från sina balkonger ha utsikt över en park. Så då gjorde de en park på sin fritid, som blev jättefin och trevlig att sitta och koppla av i när solen rör sig på himlen och lämnar just vår uteplats.

Hemma i Sverige har vi glassbilen. Här har vi en liten söt gammal gubbe som säljer frukt för säsongen på sin moppe. När han kommer i full fart och skriker dagens varor springer mamma ut på gatan för att handla. Idag bev det rikrigt goda apelsiner. Jobbigt för honom när det är dags för vattenmelon...

Igår blev det som sagt gyros. Idag var det dags för KFC. Varken jag eller mamma visste vad vi ville ha så vi gjorde det enkla valet och beställde en Mega Bucket till os alla. Jag kan väl inte säga att jag blev jätteimponerad och jag är heller int särskilt ledsen över att vi inte har en KFC i Stockholm, men jag blev mätt i alla fall och det var väl egentligen hela poängen med maten.