Det har väl hänt oss alla. Så fort vi åker på semester så blir kroppen mottaglig för alla möjliga sorters sjukdomar, vissa värre än andra. I samma stund som flygplanet touchade marken på landningsbanan så åkte J på en förkylning. När den valde att lämna hans kropp gick den inte långt utan satte sig i min näsa och hals. Dagen har därför varit seg. Jag har till och med sovit middag!

Vi hade ändå inga planer idag så det gjorde ingenting. För första gången den här semestern så vaknade vi till en mulen himmel. Inget regn eller mörka moln, men inte heller en strålande sol som värmde under frukoststunden. Jag ska inte klaga, 18 grader är väl inte fy skam, men det är klart att jag inte hade tackat nej till lite sol.

Nu till maten. Eftersom inte så mycket annat hänt idag så ska jag rapportera om maten. Förutom att vi åkte och handlade inför nyårsmiddagen så har jag tre matrelaterade händelser att berätta om.

1. För första gången i mitt snart 28åriga liv så har jag druckit turkiskt kaffe. Det är i mitt tycke ett riktigt "vuxenkaffe" så jag har hållit mig till brygg- eller nescafe när jag har varit på Cypern tidigare. Idag var det dags. Jag tog mig en kopp. Ja, jag bad till och med om en. Kokt finmalet kaffe med sump i botten. Den första lilla sippen tyckte jag inte alls om, inte den andra eller tredje heller. Men när det hunnit kallna lite och sumpen hade lagt sig ordentligt tyckte jag faktiskt att det var gott. Vuxenkaffe alltså... Who knew!

Mamma satte sig tålmodigt och försökte pilla av pappret från brödet.

Till ingen nytta ska tilläggas.  

2. Mamma bestämde sig för att det fick vara nog med rostmackor så hon ställde sig och bakade bröd. Gottgott! Besvikelsen var stor när det visade sig att bekplåtspappret inte ville lossna från limporna och hon låter hälsa att hennes uppmaning är att man låter bli att handla på Carrefour. I alla fall bakplåtspapper. Det får bli Orfanidis nästa gång.

3. Jag har lagt en beställning på två take away-måltider under våra två semesterveckor. Den ena är mat från KFC, den andra var gyros. Pappa åkte alltså iväg och köpte med sig fyra portioner gyros till oss här på kvällen. Det sitter aldrig fel. Och så lite pommes till det. Det slår kebab any day of the week kan jag tala om.

Jag ska också hälsa till alla er som är vana vid att få en liten kommentar av mig på eran blogg. Förlåt! Det hinns liksom inte med men så fort jag kommer hem till kalla Sverige så blir det skärpning på den fronten. Jag lovar.

Att turista på Cypern är inte något jag ägnat mig så mycket åt. Idag var det alltså dags, då J inte har satt sin fot på den här lilla ön förut. Vi tog den obligatoriska rundan här på östra sidan. Efter att vi hade gjort i ordning oss i maklig takt packade vi in oss i bilen och styrde kosan mot Protaras. Det är en liten turisthåla som alla barnfamiljer åker till, som alternativ till supandet som sker i Ayia Napa.

Framme i Protaras ställde vi bilen utanför en för säsongen stängd restaurang och gick ner till vattnet. Snacka om att jag blev sugen på solcharter! Hade jag och J haft badkläder med oss hade vi garanterat hoppat i. Nu blev det inte så utan vi fick nöja oss med att gå i sanden i gympaskor och mäta vattentemperaturen med fingrarna. J gissade på 17 grader och det är väl inte fy skam för att vara Medelhavet i december.

Att åka igenom Protaras går ganska fort, speciellt på vintern när allt är igenbommat, så vi åkte vidare mot naturreservatet vid Cape Greco för att fika. Innan vi nådde picknickplatsen stannade vi till vid ett litet kloser. Mamma stannade kvar i bilen med Malte som hade somnat i sitt babyskydd, medan vi andra klättrade ner för klipporna bakom klostret. Där nere finns en stor grotta som jag försökte fotografera men bilderna gör inte miljön rättvisa. Ännu ett tillfälle då jag önskade att jag kunde mina kamera...

Jag tycker att det här är så vackert. De karga klipporna påminner mig om Sagan om Ringen av någon anledning

I närheten finns den här stenbron som kallas "Kråkvalvet". För några år sedan fick man gå över den (om man vågade) men nu har man ställt upp stora skyltar där det rekommenderas att man låter bli om man håller livet kärt.

Uppe vid picknickplatsen fanns bord, bänkar och grillplatser för de som vill äta en stadig lunch. Vi hade ju nyss ätit frukost så mamma hade istället plockat ner kaffe, te, vaniljbullar och lussekatter. Det tackade vi för och smaskade i oss himla fort. Malte vaknade lagom till at kopparna tömts, och vi åkte vidare till the sea caves.

Se så glad Alex blir av en lussekatt! Der är lätt att göra henne nöjd med andra ord.

Hittillls på vår lilla utflykt hade jag redan varit på alla ställen tidigare. Vi åkte väl dit mest för Js skull. Jag hade dock ett önskemål om att vi skulle åka till klippstupet med hålet, så då gjorde vi ju det. Om man klättrar ner för klipporna en bit kommer man till ett hål i stupet, som kallas för Poseidons öga. Varken jag eller mamma vågade oss ner men pappa och J gick ner för att titta. Mamma, som förmodligen har sett varje kvadratcentimeter av den här lilla ön, har fortfarnde inte vågat sig ner dit, så hon blev mäkta glad när hon fick se att J hade tagit bilder där nere. Äntligen har hon fått se hur utsikten ser ut därifrån.

Utsikten ovanifrån, för dem som inte vågar sig ner för klipporna.

Så här ser det alltså ut nere i klipphålet. Vi hade ingen aning!

Där står de. Pappa och J.    

Medan vi stod där och fotade och lekte turister stod ett par där uppe på avsatsen ovanför J och pappa. Vad jag inte lade märke till då när jag fotade var att paret gav varandra en avskedskyss. Ögonblicket efter hoppade mannen ner i vattnet! Mamma skrek av rädsla för hon trodde att han hade ramlat i. Cool kille det där, han hoppade till och med en gång till så att jag kunde föreviga det på bild.

Maltes reaktion på det hela var att lägga en spya över BabyBjörnen så då bestämde vi oss för att åka hem. Vi skulle bara hinna med en punkt till på turistlistan. Ayia Napa. J hade ju inte ens varit där så han ville se det på säkert avstånd i baksätet i bilen. Vi tog en snabb vända igenom stan, men även där fanns inte mycket att se eftersom det allra mesta är stängt. Bara ett par restauranger och supermarkets hade öppet för de övervintrande pensionärerna.

Vi kunde nöjda åka hem till lägenheten och klappa oss själva på axeln för ett gott turistande. Det finns självklart mer att se men det där var precis lagom för ett sällskap med en liten bebis. Nära och bra.

Eftermiddagen tillbringades på uteplatsen. Vi njuter av vädret och hoppas på att nyhetssändningarna har fel när de säger att regnet är på gång. Tyvärr kan det nog stämma, för storasyster Pernilla kommer ner om några dagar och hon brukar tydligen ta med sig regnet och allt som har med dåligt väder att göra. Vi kanske får vara nöjda med det hittills fenomenala vädret vi har haft.

Jag ska börja med att berätta om sovvanorna här nere på Cypern. Ja, Maltes sovvanor alltså. De ser faktiskt riktigt bra ut om man jämför med tidigare. För tredje kvällen i rad nu så har jag lyckats natta honom vid nio och efter att han har somnat har jag dessutom kunnat lägga över honom i sin resesäng. Kanon! Det första sovpasset håller i sig i typ fyra timmar och det är jag helnöjd med. Efter det vaknar han dock lite oftare men jag lyckas alltid lägga över honom i sin säng. Framgång med andra ord. Han vaknar också tidigare, vid åtta, så det här kan sluta hur bra som helst.

Idag vaknade han alltså vid åtta och senare än så hade han inte fått sova om han hade velat, för idag var det nämligen dags för en roadtrip. Vi skulle åka till Limassol för att hälsa på alla släktingar som för första gången skulle träffa Malte. Och J.

Första stoppet blev i Linopetra för att hälsa på min farmors syster. Där blev det en liten kopp kaffe och en julkaka. Det har ätits en del såna hittills. Efter det åkte vi raka vägen till min farmor där alla väntade. Det tog inte lång tid innan Malte hade charmat byxorna av hela högen.

Som brukligt när vi är där och äter så ska de grillas och det uppskattas av mig som gillar det. Min farbror Themos är grillmästare numero uno och misslyckas aldrig. Det blir alltid kanongott. J kunde inte låta bli att bli imponerad av Themos stora turbogrill som han har gjort själv. Som ni ser är den i arbetshöjd så man slipper få ont i ryggen när man håller koll på köttet. Den är dessutom höj- och sänkbar och grillspetten snurras runt av en motor. Den här grillen är alltså inte för amatörer, men J vill ha en till vårt hus ändå!

Themos lagar mat på turbogrillen medan vi andra imponerat tittar på. Bredvid står hans fru Yiota. Jag missade att ta en bild när maten låg på, men den uppmärksamme ser kyckligen som ligger och väntar under.

Det åts en hel del, och det gullades med Malte en hel del. Jag kunde därför ha händerna fria och ha tid att ibland översätta vad alla sa. Js språkkunskaper sträcker sig tyvärr inte ända till cypriotiska så han satt mest och log. Och åt. När han fick en fråga som han kunde svara ja på så gjorde han dock det på grekiska! Så mycket kunde han! Vi får väl se om det kanske blir en liten grundkurs i grekiska för honom i framtiden.. Det kan inte vara helt kul att sitta en hel dag och inte förstå någonting.

Alla ville skoja med Malte. Här lekte min kusin Efi klappleken med Malte som fascinerat hängde på.

Ännu en kusin, Nikolina, åt snabbt upp sin mat så att hon kunde ta hand om Malte då han började gnälla. De tackade jag för som kunde äta upp min mat i lugn och ro.

Min farmor Alexandra med lilla Malte. Söta båda två, eller hur?

Framåt eftermiddagen var det dags att åka tillbaka till Paralimni, det tar ca 80 minuter, och det var inte under många av dem som Malte var tyst. Han skrek högt stackarn, och ville inte alls sitta fastspänd i babyskyddet. Helt utmattad av gråt somnade han dock lagom till att vi svängde in bakom hörnet till lägenheten. Är inte det typiskt?

Nu sover Malte förhoppningsvis för natten och vi andra sitter och tittar på TV. Eller ja, jag bloggar, mamma och pappa tittar på Finding Neverland med Johnny Depp, och J löser de lätta korsorden i mammas Allers. Han upphör aldrig att förvåna!

Lite lek på golvet innan läggdags. Det gäller att få ur honom all energi

 innan man börjar natta...

Juldagen brukar ju i vanliga fall vara en riktigt död dag då allt är stängt och man är trött av all julmat. Även här är allt stängt, faktiskt ända till söndag, och även här har det varit väldigt lugnt. Här nere firar man ju julen på juldagen så det har varit väldigt tyst i området. Inga slirande bilar. Engelsmännen som man annars hör på gatorna har även de hållit sig inne för att ägna sig åt sitt julfirande.

Det var därför det bara var vi svenskar i Sofoklis (som lägenhetsblocket heter här) som tog oss ner till promenadstigen nere vid vattnet för at ta oss en promenad. För att slippa at riskera att få kämpa med vagnen fick den nästan sju kilo tunga Malte hänga med i BabyBjörnen. Det var tungt för ryggen men alternativet hade varit jobbigae.

Solen sken på allra bästa vis så det blev varmt att gå. Malte fick dessutom ha en mössa på sig för att inte bränna sig på huvudet. Att ta med sig en solhatt i resväskan var det liksom ingen som tänkte på...

Där borta i diset skymtar Famagusta, min pappas hemstad. Hotellen står uppradade men de är övergivna sedan 1974 då Turkiet invaderade ön. Det känns alltid så konstigt att se staden så här. Så nära men ändå så otillgängligt.

På den här platsen lever ett flertal hemlösa katter, vi räknade dem till 26 stycken. Det är inte alls synd om dem då det kommer engelsmän varje dag och ger dem mat. Jättefina är de.

Mer än så har inte hänt här idag och det är helt okej med mig. Malte har varit på ett mycket bättre humör och jag börjar bli mer och mer osäker på det här med tänderna. Elin, du gav mig något att tänka på...

Åh så sällan man får mysa med Malte så här! Notera den förut så ljusblåa overallen som torkar i bakgrunden. Den har fått ta ett klorinbad för att få tillbka sin vita färg.

Till en början var det svårt för julkänslan att infinna sig men med en Absolute Christmas som går på repeat från nio på morgonen så är det svårt för den att hålla sig borta. Det gjorde alltså inte något att det inte låg ett tjockt snötäcke utanför dörren. Det var tvärtom mycket trevligt att tillbringa julaftonen utomhus, utan en stor täckjacka som skydd från kylan.

Dagen började med ett julbad för Malte och ett julbad för bilen. Inte ens på julafton kan pappa sitta still och bara slappna av. De blåa arbetsbyxorna satt rutmidjan på honom, precis som vanligt.

Medan vi andra körde på mjukisstuket idag var Malte uppiffad med en röd fluga. Ursöt blev han.

Det var meningen att vi skulle äta våt julmiddag tillsammans med Gösta och Karin, mina föräldrars grannar i stugan som gästspelar i kvarteret denhär vintern, men då Gösta var sjuk så blev det bara vi. Allt som behöver finnas med på ett julbord fanns med utom just prinskorven, till Js stora besvikelse. Vi blev ändå mätta och mycket belåtna när apelsinriset (jo, det var apelsinris enligt min mamma) hade fått avrunda måltiden.

Grannkatten Mistsy ville också vara med på julbordet. Hon kommer och hälsar på varje dag och vill ha lite mat. Och det får hon också.

Marsipantomtar medhavda från Sverige. Såklart.  

Till kvällskaffet fick vi avnjuta den helt fantastiska mandeltårtan som man aldrig blir besviken på. Tyvärr kunde vi inte riktigt avnjuta den i ett lugn då många tårar fälldes unedr tiden. Malte har nämligen gråtit en hel del under dagen och vi börjar misstänka (mina föräldrar är övertygade) att Maltes tänder är på gång. Man kan skymta dem i munnen på honom, och när han gråter så åker fingrarna in på samma ställe i munnen. Han har förmodligen ont plutten. Som tur är har jag med mig alvedon som kanske kan lindra lite, men han gråter fortfarande. Trots att det är synd om honom så hoppas jag att det är tänderna som gör illa honom, för om det inte är det så vet jag ju inte varför han gråter så ihärdigt. Han har har ont.

Jag misstänker att de allra flesta som läser min blogg är vänner och bekanta. Men besöksstatistiken skvallrar om att ni är en stor skara där ute som jag aldrig har träffat, för så många vänner har jag inte.

Vilka ni än är, familj, vänner, bekanta eller bara urgulliga bloggläsare. Jag önskar er en mysig julafton med god mat, glatt sällskap och mycket gos!

Varje gång man träffar någon som träffar Malte för första gången så ska det så klart kommenteras vem han är lik. Sin mamma eller sin pappa? Det kan variera men jag måste säga att de allra flesta säger att han är lik mig.

Mamma har alltid sagt att hon inte ser något av mig i honom utan att det bara är J i hans urgulliga ansikte. Men så igår kom Birgit över med en bild på mig när jag var i ungefär Maltes ålder, och mamma bytte genast åsikt. Hon, och Birgit för den delen, tycker nu att Malte är min avbild. Vad tycker ni?

Vi tog en välförtjänt sovmorgon denna första riktiga dag av vår semester. Först vid halv tio masade vi oss upp för att inta en frukost i solen på uteplatsen. Man får passa på att hålla sig utomhus på förmiddagen då solen ligger på på den här sidan.

Så här på vintern försvinner den bakom hörnet runt ett-tiden.

Mammas pomelo som ska skördas i dagarna. Från blomma till den här stora

frukten med midjemåtten 56 cm har det tagit ett år. Rätt coolt faktiskt.

Medan J tog en liten tupplur efter ett par timmar (han är förkyld stackarn) åkte jag och mamma för att handla lite. Första stoppet var Orfanidis, Paralimnis svar på Kvantum, men vi var där vid helt fel tidpunkt på dagen. Den sammanföll med samma tid som alla övervintrande skandinaver kommer med bussen från Ayia Napa. Den lilla byn är ju rätt död på vintern så då får de komma hit för att handla på sig mat.

Gubbarna och gummorna var många, långsamma och mest i vägen. Mamma berättade att när busslasten kommer (bussen är för övrigt hyrd av Orfanidis för att ta pensionärerna dit, big business ni vet) måste de lämna sina väskor och dramaten ute vid entrén då de är kända för att snatta! Det tyckte jag var riktigt roligt!

Nästa stopp var English Deli där mamma hade beställt svensk julskinka. Good shit! Dagen har för övrigt mest gått i julförberedelsernas tecken. Vi har gjort risgrynsgröt (iofs redan uppäten) och vi har gjort den obligatoriska mandeltårtan. Den måste ju stå och gotta till sig över natten.

Malte envisas med att sparka av sig sina fejk-uggs. Han tycker

inte heller att det är vinter.

Det är inte bara julmat som tillagats utan jag har också gjort en puré till Malte. Det blev kycklingpremiär. För er andra nyfikna bloggmammor så gjorde jag som så att jag kokade en bit av en kycklingfilé med ett par pepparkorn och ett lagerblad. Sen kokade jag morot ochpotatis och mixade ihop hela härligheten. Malte blev väl inte överförtjust men åt snällt upp nästan allt. Han drack också ivrigt av vattnet ur flaska efteråt. Jag hoppas att han är lika entusiastisk i den när den är fylld med välling... 

All julkänsla som jag hade plockat på mig hemma i Sverige är som bortblåst. Det är svårt att behålla det när man går omkring i en tisha i solen liksom. Men imorgon tror jag att den kommer tillbaka. Då är det ju faktiskt självaste julafton.