Nu börjar jag känna av hur jobbigt det faktiskt kan vara att vara bebisförälder. Allt är självklart relativt och det enda jag har att jämföra med är hur Malte har varit hittills och då har han ju varit en drömbebis. Otroligt lättskött! Nu börjar jag dock känna mig lite sliten.

Nätterna har hittills varit fantastiskt jättebra, han har ju sovit bra i stort sett från dag ett. Nu har han plötsligt blivit jätteklängig och vill absolut inte sova i sin egen säng. Han vill ligga nära nära mig, tätt tätt tätt, och snutta hela natten. Ja, hela natten. Mina bröst får ju ingen vila! Inte min övriga kropp heller då jag inte kan sova ordentligt.

För att underlätta för mig har vi testat att ge honom ersättning nästan varje kväll den här veckan. Första kvällen var det inga problem och han slukade innehållet. Resten av gångerna har han ratat flaskan. Mardröm! Än så länge är det verkligen ingen katastrof men jag skulle så gärna vilja lämna bort honom, om så bara för ett par timmar för att gå ut och äta med J, men det går ju inte om han inte vill äta ur flaskan. Han bara skriker när man stoppar den i munnen.

Precis när jag så smått har börjat acceptera att han inte vill ta napp så kommer liksom nästa grej... Jag trodde alla barn gillade nappflaska.

I övrigt är han underbar och världens sötaste. Det glömmer jag självklart inte bort!